Har roat mig med att skriva en liten saga så här i Halloween tider 😁🍁🐾
De mystiska tassavtrycken- en läskig Halloween saga
Det var en mörk och ruggig Halloween natt i Moshult, de två taxarna Mina och Olga låg ihopkurade i sin lilla bädd. Utanför ven vinden runt knutarna och löven virvlade som om de själva fått liv. Månen var halv och lyste svagt bakom tjocka moln. Just som Olga skulle till att somna hördes ett svagt krafsande ljud från verandan.
”Mina”, viskade Olga, ” hörde du det där?”
Mina spetsade öronen. ” Jo det lät som ….tassar.”
De båda tassade försiktigt fram till verandan och tryckte sina nosar mot glaset. Där utanför verandan syntes färska tassavtryck i leran- men inga vanliga tassar. Avtrycken var större än några de sett förut, nästan dubbelt så stora som deras egna. De var också märkligt formade, med långa, smala klomärken som såg ut att ha dragits genom leran.
”Det här är ingen vanlig hund,” sa Olga tyst.
De bestämde sig för att följa spåren, trots att hjärtat dunkade hårt i deras små taxkroppar. Ut i mörkret tassade de med nosarna tätt intill marken medan de följde tassavtrycken genom den kalla natten.
Spåren ledde dem förbi grinden, runt staketet och ut i skogen. Till slut var de framme vid sjön Löften som låg blank och stilla i månskenet. Där stannade de tvärt - tassavtrycken slutade plötsligt precis vid strandkanten, som om någon bara försvunnit rakt ner i vattnet.
”Hur kan någon försvinna utan ett spår?” undrade Mina och ruskade på huvudet för att få bort en rysning.
Plötsligt hördes ett långt, utdraget yl som ekade över vattnet. Mina och Olga stirrade skräckslagna ut mot sjön, och i månens sken tyckte de sig se en skepnad- hög och mörk, med glödande ögon, som stod alldeles stilla på andra sidan sjön och betraktade dem.
”Spring Olga!” gnällde Mina och de båda taxarna vände om och rusade hem mot huset. De hann knappt in innan en mörk skugga svepte mot verandan. De gömde sig under en filt med svansarna långt indragna, darrande och de vågade knappt andas. Utanför hördes det krafsande ljudet igen, och långsamma steg som rörde sig runt huset.
Sedan blev allt tyst.
När morgonen grydde vågade de sig försiktigt ut. Utanför verandan fanns inga spår kvar, och vid sjön syntes inga tassavtryck. Men utanför grinden låg en enda märklig detalj: en halväten godisbit insvept i ett svart band.
”Tror du ….tror du det var en spökhund ?” viskade Olga, fortfarande skakig.
Mina nickade långsamt.”Jag vet inte vad det var, men en sak är säker…..nästa Halloween håller vi oss inne!”
Varje Halloween efter det brukade Mina och Olga krypa extra tätt tillsammans under en filt- för om natten är mörk nog och vinden viskar rätt, kan man än idag höra det svaga tassandet runt huset.🐾
